De unga

Jag är på festival och överfalls av nostalgi när jag ser folket runt tjugo, klädda i nittiotalet. De ser precis ut som jag gjorde på högstadiet. Samma frisyrer, samma smink, samma kläder. 

Vad som skiljer dem från oss är att de verkar mindre ängsliga. I slutet av mitt nittiotal lyssnade man på musik Med Största Allvar. Var man på spelning/festival stod man (nära scenen) och nickade i takt, trummade med handen mot låret eller gungade på sin höjd lite med benen. Man sjöng med i låtarna men alltid med största fokus mot scenen. Pratade man med sitt sällskap lutade man sig tätt intill sällskapet för att inte störa. 

Men de nya nittiotalisterna, som faktiskt är födda på nittiotalet, de dansar med, skrålar, skrattar till musiken. Dessutom verkar de mycket bredare i vad de lyssnar på. Lady Gaga och Gnucci och The XX och Bruce Springsteen och Jens Lekman på samma gång. Verkar roligare, tycker jag.

Pang

Där, mitt i augusti ungefär, ganska på pricken en månad efter att vi sade hejdå till varandra på riktigt, känns det som om jag är över den där gasellen. 

Blicken är höjd. Killglasögonen på.

Hågkomsten

Precis nyss, när jag stod i mitt köksfönstret och stirrade ut mot parken nedanför och husen mittemot, i väntan på att kokostopparna i ugnen skulle bli klara, lyssnandes på Bibios 'The first daffodils', då tänkte jag på den valda ensamheten. 

Kanske kommer jag någon dag nostalgiskt längta tillbaks till den här typen av ensamma söndagseftermiddagar. Då ska jag komma ihåg att jag där och då, just en sådan söndag, bara längtade efter en enda sak; någon att kramas med.

Icketvåsamheten - aka ensamheten

Idag kom folk tillbaka från semestern. Själv har jag jobbat en vecka pga ovilja att gå hemma och dra ensam. Jag gick rakt in i den jävla singelfällan alltså. 

Kollegorna puttrade och kvittrade om hur skönt det varit att bara hänga med sina killar/män sista dagarna på den långa och fantastiskt soliga semestern. Jag och N satt tysta i något slags bittert singel-samförstånd. Nån sade till och med att de inte hört talas någon som inte haft en fantastisk semester den här sommaren och jag övervägde en tiondels sekund att bara: Aaaaaaarhhhggg!! *välter lunchbordet*

För att uppa mig tränar jag ovanligt intensivt för midnattsloppet på lördag, centrifugerar fram värsta superjuicerna och lagar västerbottenostpaj. 

Sade jag förresten att det i mitt Instagram- och Facebookflöde i snitt fötts två bebisar i veckan under min semester. Den biologiska klockan stirrar mig i ögonen och hånskrattar. 

Bergochdalbanan och lilla jag

Nu har vi klippt banden på riktigt. Han har ångest och kval men vill inte träffa mig mer. Vi har pratat och pratat och lyssnat och tittat varandra djupt in i ögonen och det är tydligen såhär det måste bli. 

Jag har tänkt, skrivit en ganska lång lista över hans dåliga egenskaper, och vridit och vänt på det om och om igen med J, med M, med L och med K. 

Mina vänner. Dom tar hand om mig så fint. Det är när dom messar och vill bjuda mig på vinlunch på Riche, eller ha päron och campari-middag på en parkbänk, som tårarna kommer. Jag gråter mer för detta så innerligt djupt fina i att dom bryr sig, att dom ser och försöker förstå, än egentligen över honom. 

Jag plockar ett ljusrött, spikrakt hårstrå från tröjärmen och boom, så öppnas hålet i bröstkorgen. Han vill inte vara med mig fast jag vill vara med honom. Det är så ojämnt, så obalanserat. Så jävla dumt.

Och plötsligt, mitt under en cykeltur på väg till en av dom där som tar hand om mig så bra, drabbas jag av en sådan kristallklar insikt om att det kommer att ordna sig för mig utan honom. Löven på buskarna blir lite spänstigare och grönare mitt framför ögonen på mig. Himlen blåare, ljuset vitare.

I morgon åker jag med sju härliga personer till Sardinien. Jag ska äta, bada, läsa och roadtrippa mig över det här. Umgänge. Min bästa bot för allt.

Rövmånad kommer före rötmånad

Juli alltså. Ganska omtumlande.

Juni avslutades med att jag och Gasellen äntligen pratade allvar, vilket ledde till gråt och sorglighet. Jag åkte på en veckas semesterturné och vi sågs inte på ganska många dagar. När vi väl träffades igen, för en helg tillsammans med hans vänner, var sorgsenheten som bortblåst och vi hade en megafin helg. 

Veckan efter trodde jag vi skulle planera gemensam semester, men det blev istället ännu allvarligare prat som utmynnade i en överenskommelse om att inte höras på ett tag. Det är egentligen väldigt enkelt: Jag vill vara med honom men han tror inte att vill inte vara med mig. Han vill det kanske nu ett tag men han vill det inte för alltid.

Det är så oändligt sorgligt.

Mitt i allt detta har jag: 1.) fått ett nytt jobb och 2.) (följaktligen) sagt upp mig. Det var en väldigt stor grej för mig och det känns egentligen väldigt roligt och spännande, men gasellstrulet lade liksom sordin på mitt planerade firande och veuve-flaskan som skulle drickas att fira semester och nytt jobb ligger odrucken i kylen. Ostronen är oköpta och oätna. Nu har det gått en vecka sedan vi sågs sist. Jag har inte hört någonting från honom och har inte heller hört av mig, fast jag velat, hela tiden.

Ikväll träffade jag bokklubbsfolket där en klubbare gift sig sen sist, en blivit friad till och de andra två verkade misstänkt gravida. Och så jag då, den dumpade. Sist kvar.

Jag tycker så jävla synd om mig själv nu.

Coo coo bird

Ikväll har jag: jobbat sent, köpt sjuttiofemårspresent till min far tillsammans med syster och systerdotter, tvättat, bytt lakan och sökt ett jobb. Lite hyper.

Går nu och lägger mig iklädd följande konstiga: långbyxor från Rodebjer. I övrigt naken. Känner mig lite bäng pga detta. Jaja.

The lördag of all lördags

Idag har jag gjort så mycket härligt.

1. Ätit frukost på lokal med min far, systrar och en svåger, och sen promenerat längs vackra Norr Mälarstrand med dessa godingar.
2. Fikat och pratat _relationer_ med T.
3. Sett Hilma af Klint-utställningen på Moderna och känt mig fullkomligt mindfucked efteråt. På ett bra sätt.
4. Fikat med T (igen) och S.
5. Ätit dumplings med M&Co.
6. Sett/lyssnat på/upplevt Local Natives på Debaser. Apbra, men för kort.
7. Ölat med M&Co.
8. Tagit bussen hem hyfsat tidigt.

En ganska perfekt lördag.

Benen gjorde det

I morgon bitti åker jag till det stora äpplet. Ska dit på jobbresa, men jag och kollegan jag ska åka med bestämde oss för att åka en dag tidigare och få en extra, ledig dag. Under denna dag och natt ska vi dela hotellrum och med anledning av detta fick jag plötsligt necessär-ångest.

Ja. Necessär-ångest.

Bakgrunden är följande: efter att ha bott ihop med ett outdoorproffs började jag anamma hans vana att använda packpåsar i nylon som necessärer. Sjukt smidigt, de tar lite plats, rymmer mycket, går enkelt att tvätta och har långa snören som kan hängas på/över lite vad som helst. Nackdelen är att de ser rätt sunkiga och väldigt osnoffsiga ut. Så nu, när jag ska dela rum med min flådiga kollega, känner jag alltså necessär-ångest.

Sprang en sväng på Åhléns och PUB på lunchen för att hitta en quick fix, men det fanns ju BARA såna där Ceannis-necessärer som alla har. Säkert har snoffs-kollegan en sån. Går ju inte.

Efter detta misslyckande märkte jag hur benen, nu efter jobbet, gick till en tygaffär där armarna köpte blixtlås och plastad frotté. Tydligen ska min kropp sy en (eller två) necessärer ikväll.

Sa jag att jag har tvättid klockan sju? Och att taxin kommer i ottan?

Ropar eventuellt hej

Mhm, efter två ganska deppiga veckor då vi varken hörts eller setts, bestämde vi oss för att det vore bra att ses ändå.

Så förlöpte en lite nervös, glad, puttrigt pratig söndag där promenad övergick i lunch som övergick i semmelfika och kompletterades med biobesök (The Master) - där ingen av oss vågade nudda den andra - för att till slut oundvikligen avslutas med pussar utanför en tunnel och någon form av outtalat samförstånd om att det var två ganska onödiga veckor isär.

Jag jinxar säkert det här nu. Gasellen två punkt noll.

Hyper

Det bor en sådan sjuk rastlöshet i mig just nu. Post-Gasell-rastlöshet. Jag vill springa en mil. Känna blodsmak i munnen.

Alla mina sinnen skärps och alla reglage dras upp till max. Jag förvandlas till den där tunna personen, två storlekar mindre än vanligt, med tulpanknoppsbröst. Den jag senast var i maj, när jag jobbade som mest och deppade som värst.

Den här gången kan det inte beskrivas som sorg, tror jag. Mer besvikelse över att han inte var den jag hoppades och trodde. Att han inte riktigt tyckte om mig lika mycket som jag försökte tycka om honom. Att jag ville mer.

Att jag ville mest.

Gnolaren

Jag undrar när jag blev en sån som helt rakt upp och ner går runt och gnolar på olika melodier. Jag klev just på tvärbanan på väg hem från M (som hade lagat Lotta Lundgrens kärlekslasagne till mig och S!) och upptäckte i samma stund som jag klev in i vagnen att jag småsjöng på Joni Mitchells 'Both sides now'. Lite för högt, lite för pitchat.

Den här inre tanten, alltså. Hon sipprar ut. Långsamt men säkert.

Två lösa trådar nu

Har just kramat Gasellen hejdå efter ett långt samtal om vår oklara framtid tillsammans.

Sorgset.

Me and Julio down by the schoolyard

Jag går runt med ovan nämnda låt på hjärnan. Ständigt.

I kväll var en bra kväll. Jag och K var på favvopasset på Friskis efter jobbet, sen åkte vi hem till honom och åt laxmousse på surdegsmacka med L&M. Delade på tre (hoppsan) flaskor bubbel gjorde vi visst också.

Och i morgon bitti klockan 8.30 har jag möte. Kanske sovläge nu.

Pelle Plutt-visdom

Idag har jag fått anledning att tänka på en vers ur mitt husorgan, Pelle Plutt (Bengt af Klintberg och Eva Eriksson, 1983).

Gå inte och bli kär, det är bara till besvär. Först får man krama, så armarna blir lama. Sen får man gråta, så kinderna blir våta.

Ungefär så.

Tumbleweed

Här är så tomt och öde att jag borde koda in virtuella stäpplöpare som rullar förbi på skärmen.

Jag sysselsätter mig. Har större ansvar på jobbet (=mer jobb, mindre roligt), sjunger, träffar vännerna och har en liten fnurra på gaselltråden som jag/vi gör mitt/vårt bästa för att trassla upp.

Januari. Säger bara det. Januari.

Karantän

Efter en vecka mer eller mindre instängd på mina 33 kvadrat ska det bli fantastiskt att gå och jobba i morgon. Få träffa människor jag känner! Prata strunt! Dricka lankigt maskinkaffe och äta lunchlåda! Det är första gången på mycket länge jag ser fram emot måndag morgon.

Har varit pigg i dag, men mitt, så att säga, försvagade tillstånd visade sig när jag skulle rulla in min cykel (som varit begraven i snö) i cykelförrådet. Det är liksom ett projekt i sig att ta sig till nämnda cykelförråd UTAN cykel eftersom det ligger på våning 0,5 (alltså, i husets krypgrund, superkonstigt) och man bör vara kortväxt, atletisk och mycket tålmodig för att ta sig in där.

Det tog lite tid och mycket svett och darr. Men nu står hon där iallafall, mormors gamla DBS Nostalgi.

Nere för räkning

Jag är sjuk. Och då mår jag som en prinsessa om man jämför med hur det var för några dagar sen, jag sov/feberyrade/svettades bort tiden mellan klockan två på nyårsnatten till morgonen den andra januari när vårdcentralen öppnade. Herregud, det här året började inte så gött alltså. Njurbäckeninflammation, eller urinvägsinfektion gone very bad.

I morgon hoppas jag vara någorlunda på benen igen. Kanske kan få träffa en människa (bortsett från vårdpersonal och apotekare) till och med.

Bortsett från det här med bristande hälsa var nyåret bra! Vi (den vanliga ligan plus två) åt fjorton små rätter. Bland annat Lotta Lundgrens glasstårta extra allt från 'Om jag var din hemmafru'. Ganska fantastisk, blev den.

Har under min konvalescens förresten blivit lite av en Marilyn Monroe-expert genom att först titta på en dokumentär om hennes liv och sen 'My week with Marilyn' som jag längtat länge efter att se. Kanske hade jag för höga förväntningar, den var inte så jättebra. Jag ägnade sista halvan av filmen åt att med ett halvt öga researcha Eddie Redmayne, den manliga huvudrollsinnehavaren...