Juli alltså. Ganska omtumlande.
Juni avslutades med att jag och Gasellen äntligen pratade allvar, vilket ledde till gråt och sorglighet. Jag åkte på en veckas semesterturné och vi sågs inte på ganska många dagar. När vi väl träffades igen, för en helg tillsammans med hans vänner, var sorgsenheten som bortblåst och vi hade en megafin helg.
Veckan efter trodde jag vi skulle planera gemensam semester, men det blev istället ännu allvarligare prat som utmynnade i en överenskommelse om att inte höras på ett tag. Det är egentligen väldigt enkelt: Jag vill vara med honom men han tror inte att vill inte vara med mig. Han vill det kanske nu ett tag men han vill det inte för alltid.
Det är så oändligt sorgligt.
Mitt i allt detta har jag: 1.) fått ett nytt jobb och 2.) (följaktligen) sagt upp mig. Det var en väldigt stor grej för mig och det känns egentligen väldigt roligt och spännande, men gasellstrulet lade liksom sordin på mitt planerade firande och veuve-flaskan som skulle drickas att fira semester och nytt jobb ligger odrucken i kylen. Ostronen är oköpta och oätna. Nu har det gått en vecka sedan vi sågs sist. Jag har inte hört någonting från honom och har inte heller hört av mig, fast jag velat, hela tiden.
Ikväll träffade jag bokklubbsfolket där en klubbare gift sig sen sist, en blivit friad till och de andra två verkade misstänkt gravida. Och så jag då, den dumpade. Sist kvar.
Jag tycker så jävla synd om mig själv nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar