Landad, strandad

Nu är jag framme på ön. Har nästan inte sovit någonting på ett dygn, men har däremot redan badat, solat och ätit en fin curry. Det här blir fint!

Heja humiditet

På måndag åker jag på semester till Thailand. Jag ska till en ö utanför Kambodjanska kusten och där ska jag hänga med fyra fina tjejer i två veckor. Kanske tar vi en tur över till Kambodja. Kanske spenderar vi några dagar i Bangkok innan vi flyger hem igen. Det ska bli skönt. Senaste veckan har jag känt jobbstressen rent fysiskt, som ett tryck över bröstet. Det har inte riktigt släppt än, men jag ser fram emot två välgörande veckor. Hög luftfuktighet. Det finns inget som min kropp mår så bra av som det.

I dag har jag snurrat en sväng på stan och köpt lite reseförpackningar att hälla över mina nya krämer i, ett par fina, prickiga, svala brallor och beställningsvaror från kompisarna jag ska träffa på ön, som jobbar i Vientiane och längtar efter svensk tandkräm, hårnålar och lösskägg. Så det har jag köpt.

På väg hem stannade jag en stund i korsningen Karlavägen/Sturegatan där några kompisar och hejade på ena kompisens bror som sprang maraton. Fällde en liten tår över det fina i att människor samlas för att heja på varandras prestation. Jag fattar inte att jag blir så rörd över sånt där. Märkligt.

Nu ska jag ta ett varmt bad och läsa lite Monocle. Par ce que je le vaux bien.

The new lineup

Så här blev det efter badrumsskåpsrensningen och apotek-inhandlingsrundan:

1. KTC pure sesame seed oil - gammal favvo som hjälper när man har extremtorra dagar. Innehåller en ingrediens, sesamolja. Luktfri.
2. Ekoschampo från Maria Åkerberg - inköpt när jag var hos frisören sist. Plus för att det är ekologiskt och bara innehåller "naturliga" ämnen. Minus för att det är så många ämnen (15) i det. Luktar gott!
3. Apoteket Hjärtats sollotion - Paraben- och zinkfri, men innehåller sjukt mycket annat, t.ex två akrylater (alltså plast), glycerin och acetat. Totalt 25 inredienser. Parfymfri.
4. HTH lotion - en annan gammal klassiker som jag kört med förr, under mindre torra perioder. "Bara" 12 ingredienser varav noll läbbiga parabener eller mineraloljor. Oparfymerad.
5. Calinda* waschgel - tysk ansiktstvätt som jag fått av min mor. Många ingredienser, men alla naturliga. Luktar citrongräs och ingefära = gott!
6. Bats "Extra effective WOMEN" deo - så nära en perfekt deo jag kunde komma på min snabba lunchrunda på apoteket. De hade noll aluminiumfria deosar, men den här hade kortast innehållsförteckning och inga parabener. Doften WOMEN betyder i det här fallet en svag lukt av mjölktvål, typ.
7. L300 intensive moisturizing face cream - också det resultatet av uteslutningsmetoden framför apotekshyllan. Hade kortast ingredienslista av alla, verkar vara ungefär som en tjockare HTH (samma ingredienser, typ) och det står ju for dry skin på den så då (kanske) den funkar för mig. Oparfymerad.
8. Sist och minst men kanske nödvändigast - Tassalva. Så här står det på etiketten (som jag har pillat bort):

"Tassalvans huvudsakliga användningsområde är att mjuka upp torr och sprucken hud på djurets trampdynor. Den är också användbar till att vintertid smörja in tassarna för att skydda mot vägsalt och för att förebygga skärsår från hård skare. Salvan innehåller flera mjukgörande fetter och är vattenfri. Den innehåller inga giftiga ämnen och är helt ofarlig för djuret att slicka i sig".

Funkar utmärkt på människomunnar.

Känns bra att vara någorlunda uppdaterad, men planen är att vara ännu petigare nästa gång. Ger jag det bara lite tid kan jag nog hitta nya favoriter.

*Alltså Calinda. Roligt namn tycker jag. När jag bodde ihop med min kompis S och hade massa Calinda-produkter i badrumsskåpet kallade hon mig för Calinda. På västgötska.

Kem byggde denna kropp

I går fick jag ett ryck, gick igenom alla mina krämer och lotioner och annat jag smetar in mig med, kollade innehållsförteckningarna och om de innehöll parabener eller mineraloljor så åkte dom i soptunnan. I dag finns därför på min att handla-lista:

- Alkohol- aluminium- mineralolje- och parabenfri deo.
- Paraben- och mineraloljefri ansiktskräm (jag körde med Body Shop innan, den hade 6 olika parabener, det var rekord!)
- Dito kroppslotion (fast jag kör ändå mest med min gamla sesamolja)
- Solkräm som åtminstone måste vara parabenfri, men helst också utan zink.

Jag tycker det känns superläbbigt att smörja in min törstiga hud med massa hormonrubbande (parabener), uttorkande (mineraloljor och alkohol) och i vissa fall giftiga grejor som först och främst kan påverka min kropp på märkliga sätt och som jag sedan duschar ut i avloppssystemet så att fiskarna i haven blir dubbelkönade giftbomber som jag sedan äter upp och får i mig grejorna igen, i förädlad form.

Ögonöppnaren var att jag vaknade i måndags morgon med stora, röda, svidande utslag i armhålorna. Nu har jag kört deofritt i tre dagar och då är de naturligtvis borta.

Listigt

Äh, jag skäms inte för att köra en lista idag igen. Den här gången snodd från Debbie.



Just nu tänker jag på att jag borde ta av mig strumporna eftersom de blev blöta när jag gick ut på balkongen för att vattna blommorna.

När jag vaknar på morgonen drar jag upp rullgardinen och överväger om det är cykelväder eller inte.

Min mobiltelefon är från ett företag som jag jobbintervjuats för vilket känns rätt bissart när jag tänker på det. Dock hörde de aldrig av sig igen och dock hade jag kanske inte haft lust att flytta till Kalifornien.


Imorgon kommer jag troligen att jobba över. Igen.

Ikväll skall jag dricka lite te, slöa lite framför datorn och lägga mig hyfsat tidigt.

När jag bakar kanelbullar blir de ovanligt goda. Tunt kavlad deg, rullad många varv är hemligheten. Och maximal fetthalt på alla ingredienser.

Sist jag grät var av skratt på jobbet i går. En person ringde in till 
Christer i P3 och berättade att hans son av misstag fått namnet 'OHO' eftersom de (föräldrarna) hade skrivit 'Otto' lite slarvigt på namnblanketten de skickade in till... stället man skickar såna blanketter till.

Kärlek är när man tycker om varandra jättemycket.

I somras var jag arbetslös/frilansare. Solbränd och rätt glad.

Jag pratar slarvigt och oartikulerat.


Jag lyssnar på Sveriges Radio (p3 på morgonen, P1 på kvällen). Annars just nu mest Mumford & Sons, Glasser, Familjen.

Jag är sämst på att haka på saker i sista minuten, fast nu ska jag åka till Asiens land ganska oplanerat!

Jag är bäst på att peppa, planera, stötta dra ut riktlinjer, tänka långsiktigt.


Den bästa känslan är att vara med sina vänner och det är vår eller sommar och man känner att kvällen aldrig tar slut! Och när det gör det är det soluppgång och fågelkvitter och man har sjungit sig hes.


Jag är rädd för att dö. Om jag verkligen tänker efter är det egentligen bara det jag är rädd för.

När jag lagar mat är jag glad och nöjd med livet.

Jag brukar få komplimanger för att jag är påhittig och kreativ, och så för mina grå hår men dom har jag ju färgat bort nu.

Jag glömmer aldrig ramsor och sånger från barndomen. Kan typ allt ur Pelle Plutt utantill.


Jag vill ha min kille här hemma, minst två ungar, mina vänner omkring mig och ett fortsatt fint och bra liv.

Dagens

Snodd från Bondhustrun (i vanlig ordning)

DAGENS VILL HA: 9324 kronor att betala tråkig skatt med.
DAGENS KLÄDSEL: Rostfärgade strumpbyxor, svart klänning, grå kavajaktig grej. Snart springkläder.
DAGENS SMINK: Mascara och ögonbrynspenna.
DAGENS FRISYR: Tråkig knut.
DAGENS HÄNDELSE: Ska springa Vårruset om en timma!
DAGENS LÅT: The Cave - Mumford & Sons.
DAGENS PLANER: Det där loppet.
DAGENS SAKNAD: Killen. I vanlig ordning.
DAGENS DUMMASTE: Askmolnet. Försvinn!
DAGENS SJUKA: Näpp, inget. Men en kollega har TVÅ kompisar som vurpat på sina cyklar så nu är det hjälm på, alltid. Hjälmsjuka då, kanske. (Gudars, vilken konstig associationsbana)
DAGENS DROG: Turkisk peppar. Snodd ur kollegans påse.
DAGENS KRAM: Barndomskompisen som jag mötte en snabbis efter jobbet.
DAGENS PUSS: Ingen.
DAGENS KÖP: Inget alls.
DAGENS GODIS: Se "dagens drog"
DAGENS HUMÖR: Lite småstressad på förmiddagen men sen lugnade jag ner mig.

Tralala lilla molntuss

Snälla askmoln. Gör inte så att min Asienresa om en vecka skiter sig. Snälla. Tack på förhand.

Osis

Man ska kliva på ett tåg från Skåne till Stockholm. Man har lagt några extra hundralappar på en förstaklassbiljett för att det känns lite göttigt. Första besvikelsen: platsen man har bokat är ett baklängessäte. Andra besvikelsen: nån har kaskadkräkts över mittgången och för att mildra lukten har personalen hällt ett kaffepaket över "fläcken". Tredje besvikelsen: det hjälper inte.

Leaving on a jet plane

Jag åker till Skåne över helgen för diverse partaj och andra trevligheter. Hoppas de släpper ombord oss på planet snart för tanten bredvid mig här vid gaten sitter och rapar. Efter varje rap skruvar hon lite på sig och tittar på tjejen intill, som om det vore hon som är storraparn här på gaten.

Nu ropar dom i högtalarna och folket SPRINGER mot utgången. För att få spendera så mycket tid som möjligt på det mysiga flygplanet? Äh, jag sitter kvar och bloggar, jag.

Nä nu blommar det

Dagens märkligaste nyhet: Jätteknölkallan på Bergianska Trädgården här i huvudstaden blommar, vilket den tydligen bara gör ungefär var trettionde år. Vilken sjuk grej! Läs bara beskrivningen av blomman (hämtad härifrån):

Jätteknölkalla hör hemma i regnskogen på ön Sumatra i Indonesien, där den växer i ett område litet större än Småland. Arten upptäcktes 1878 av en italiensk botanist och fick namnet Amorphophallus titanum vilket betyder jättelik oformlig fallos. En jätteknölkalla blommade för första gången utanför Sumatra i London 1890. Den har blivit alla botaniska trädgårdars önskeväxt och skapar en skräckblandad förtjusning bland sina åskådare.

Blomställningen skickar ut en vidrig doft av kadaver, rutten fisk och bränt socker. Stanken och det köttröda hölsterbladet lurar asbaggar att försöka lägga ägg i blomställningens inre. Där hålls de fångna under två dygn innan de släpps ut igen. Det första dygnet är bara växtens honblommor utslagna, hanblommorna släpper sitt pollen först under det andra dygnet. Inpudrade med pollen flyger asbaggarna iväg, redo att luras av nästa jätteknölkalla.

Jätteknölkallan bildar en enorm underjordisk knöl, som störst 160 kilo tung. Från knölen skjuter det upp ett enda titaniskt blad, stort som ett litet träd. När bladet vissnat ner går knölen i vila några månader och då den vaknar upp igen har förhoppningsvis en blomknopp bildats. Blomställningen skjuter upp med en väldig fart och kan växa fem till 15 cm per dygn. När den nått 1,5–2,5 meters höjd vecklar ett hölsterblad ut sig likt en purpurröd, plisserad sammetskjol.

Vilken grej, va? Det låter nästan som en enda lång förolämpning. "Din jävla asbagge". Det ska bli mitt nya.

Buy kebab. Most good.

En grej jag gillar med min pappa är att han är 73 år och gillar att spela dataspel. Han har just köpt sig en iPad som han lirar sina gamla favoritspel på, det är roligt tycker jag.

När jag var i de första truliga tonåren hade vi spelnörderiet som en fin liten plattform att umgås på, jag och pappa. Vi spelade samma spel, ibland tillsammans och ibland var för sig, men vi pratade mycket om de där spelen och vävde ganska ofta in språket från spelvärlden i vårt dagliga tal.

Nu har jag installerat ett av våra gemensamma favoritspel, Broken Sword, på telefonen och kastats femton år tillbaks i tiden. Det allra roligaste med BS är karaktärerna, spelet går liksom ut på att man måste samtala med olika människor och ställa rätt frågor till rätt personer. Jag ska villigt erkänna att det känns lite simplare så här i retrospektiv, men jag gillar det fortfarande skarpt! Så skarpt att jag spelat till framåt småtimmarna senaste kvällarna. Precis som förr.

(Man ville vara Nico, den kvinnliga huvudkaraktären. Det vill man lite fortfarande)

Lillördag

Jag firar den med att göra komplicerade uträkningar på Skatteverkets blankett 4314. Oh the joy of having an enskild firma.

Kvasi

Jag lovade en gång i det förflutna att jag skulle skriva om min hyresgäst.

Det var en tjej i tjugoårsåldern (där jag alltså inte längre befinner mig) som hyrde vår lägenhet medan jag bodde i Helsingfors/Vietnam/hos en kompis i sex månader. Allt verkade frid och fröjd tills jag flyttade tillbaks in i lägenheten och det visade sig att hon:

1. Inte visste hur man städade
2. Inte kan ha ägt en toaborste under de sex månaderna hon bodde här
3. lämnade de här 'tänkvärda orden' på ett av våra köksskåp:

Ösregn och cyklistraseri

Det vräker ner blött utanför och pillrar så fint mot mitt balkongräcke.

Jag jobbar som en liten gnu på dagarna för att hinna klart med allt som ska fixas innan jag åker iväg på min semesterresa den 30:e. Jag kommer hinna, det är inte det, men jag blir liksom så tom i hjärnan. Har inte så mycket att berätta, det känns som om allt som rör sig i skallen är jobbrelaterat och det är ju inte särskilt kul att skriva om här.

Jomen en grej förresten. Jag cyklar till jobbet nuförtiden (kolla, nu blev det jobb ändå) och RASAR varje dag över Stockholmarnas brist på cykelvett. Jag har bott i två av Europas främsta cykelstäder (Amsterdam och Köpenhamn) och blev lite glad när jag upptäckte att Stockholm efter vår tioårspaus från varandra hade fått cykelbanor och cyklister. Senaste veckorna när jag har susat iväg till jobbet på morgonen har vi nästan alltid varit en liten cyklistklunga som gemensamt väntar* på grönt ljus i korsningen Valhallavägen/Lidingövägen. Det känns bra och fint och gör mig uppriktigt glad! Dock att MAJORITETEN av mina medcyklister faktiskt inte väntar tills det har slagit om till grönt, utan nästlar sig förbi väntande bilar och cykelklungor och kör ut mot rött. Man tror lätt att det bara är 'coola' cykelbud som gör så, men nej då, det är your average småbarnsmorsa med barnsits på pakethållaren och ipod i öronen.

Förutom dessa stressade galningar möter jag dagligen tio-femton stycken som inte har fattat att cykelbanor i vissa fall är enkelriktade, alltså att det finns en cykelbana åt ena riktningen på ena sidan av vägen, och en åt motsatt håll på andra. Antingen har de inte fattat drillen eller så skiter de bara i det, ety de vinglar glatt förbi i fel riktning. DESSUTOM är typ alla helt världelösa på att ge tecken när de ska svänga. Som om det vore lite löjligt, typ. Prova att cykla i Köpenhamn utan att ge tecken, skriker jag åt dom (inombords) då kommer du att bli mos snabbare än kvickt!

En liten guldstjärna ska de få, stockholmscyklisterna. Många har hjälm. Det är bra.

*Alltså, jag väntar ju, de gör inte det. Det är det som är grejen, här.

Decennium nummer tre

Nu är jag trettioåring. Det kändes för jävligt kvällen innan jag skulle fylla, när jag gick och lade mig ensam i min stora säng (obs, drama) men helt ok när jag vaknade och öppnade lite paket framför Skypefrukost med min kille på själva födelsedagen. Jag fick utelunch med kollegorna och två (2!) tårtor av min avdelning och göttig middag med vännen M på kvällen.

I fredags kom killen min och bjöd mig på middag och grejer. I lördags hängde vi mest runt, åt lunch med A som kom hit från landet och lagade middag med J&G på kvällen.

Le grande finale var brunchen jag hade i dag dit tjugonio fina människor kom och firade mig. Fast jag inte hade önskat mig nåt alls fick jag fina presenter och inte mindre än fyra olika dejter och events jag kan plocka ut under våren. Bland annat en luftballongsfärd!

Livet alltså. Fint ändå.

Detta här med namn

Jag läste Olgas inlägg om namn och kom och tänka på en (i efterhand) rolig grej som hände när jag fyllde åtta eller nio år. Jag hade önskat mig en särskild, väldigt naturtrogen bebisdocka. Jag längtade efter den djupt och innerligt och hade redan berättat för min familj att om jag fick den, så skulle den heta Malin. Det var det finaste namnet jag visste.

Så kom då den där åtta-eller-nioårsdagen och familjen kom och sjöng för mig på morgonen. Jag kunde direkt, av storleken på paketet, se att min efterlängtade Malindocka fanns där i pakethögen. Jag öppnade de andra paketen och sparade det bästa till sist. Jag tror lyckan lyste i mina ögon när jag äntligen rev av pappret på det sista paketet och till min förtjusning såg att jag hade rätt, jag hade fått det jag önskade mig! Dock kunde man nog ana ett uns av förvåning (och kanske pyttelite besvikelse) när jag såg att jag hade fått en pojkdocka. Det tog ungefär en sekund för mig att snabbt analysera läget och därefter deklararera "det gör inget att hon har snopp, hon ska heta Malin ändå".

Vi pratar fortfarande då och då, en massa år senare, om Malin-med-snopp i min familj. Hon var fin, hon.

Hejdå tjugonånting

I dag är det min allra sista dag som tjugonioåring. I morgon smäller det, the big three-oh. Eller, smäller och smäller. Lite bittert berättade jag just för min kille (på Skype) att det är första gången i livet jag vaknar ensam på min födelsedag.

Jag var på jympa med Vietnamkollegan efter jobbet, ett roligt pass och en skön bastu efteråt. Finfint. När jag cyklade hem i vårluft, blomdoft och fågelkvitter insåg jag lite att det är också livet, det här med att ta sig från punkt A till punkt B. Låter kanske flummigt, men det är lätt att glömma.

Well well. Nu ska jag äta guacamole och dricka ett glas vin. Vinka adjö till livet som tjugoåring in style.

Soliga, soliga tisdag

På nått sätt lurade jag mig själv att tro att jag inte skulle sitta uppe och läsa bloggar/skriva om jag bytte bloggverktyg, eftersom det då skulle vara svensk tid, inte finsk. Logiskt?

I kväll har jag ätit blandade dumplingar (det stod så på menyn) i en solig park och druckit vin med en kompis. Vi pratade om sådant vi alltid pratar om nu för tiden, alla bröllop som går av stapeln i sommar och de resor/möhippor/svensexor som är förknippade med bröllisarna och huruvida det år 2011 känns fräscht att ha fester där vissa inte får komma, oavsett hur nära vänner de är, för att de har "fel" kön. Sånt.

Litegrann pratade vi också om den smått fantastiska lägenheten jag ska titta på på söndag, som det finns en yttepyttechans att jag kanske kan byta till mig. Waaaaaaaa.

Bara en grej till

Jag ägnar kvällen åt att göra lite research inför resan jag ska göra om några veckor. Diverse roliga ortsnamn på ön dit jag ska påminde mig plötsligt om hur jag och kollegan, mycket trötta och på flamshumör, dog lite av skratt när vi lyckades pricka in restaurangen Trong Dong på gatan Dinh Phung.

Stockholm vs Bollywood

Min kille är i Indien med jobbet och träffar etnologer, musikproducenter och ljudspecialister. I går var han i Bollywood, åt hummer och pratade musikdelning med nån "legend" inom Bollywoodmusik. Själv åt jag majssoppa och betalade räkningar.

Vi måste prata. Jag måste skriva.

Alltså det här med att trettioårskrisa. Förutom att jag har börjat springa, på riktigt, anmäld till ett lopp och allt, visar sig min åldersnoja i att jag tänker på döden typ, jämt. Minst en gång om dagen drar det till lite mellan lungorna av dödstänk och jag måste superkoncentrera mig för att mentalt vifta bort tanken på hur kort livet är. Det funkar rätt bra, viftet alltså.

När jag var fjorton jobbade jag några sommarmånader som barnflicka på en teater i södra Norrland. När jag gått och lagt mig, innan jag skulle lägga ifrån mig boken och somna, sade jag tyst DÖDEN för mig själv, för att jag inbillade mig att om man tänkte på något specifikt precis innan man somnade så skulle man inte drömma om det. Alltså i det här fallet döden.

Jag har läst nånstans att Astrid Lindgren och hennes syster alltid inledde sina dagliga telefonsamtal med att mantra: döden, döden, döden. Jag finner lite tröst i att inte vara ensam i att vara rädd för the big dark och brukar tänka på just kloka Astrids citat:

"Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden. Tror jag tralala"

Sorry. Nu blev det sådär deppigt igen. Vift, vift.

Ny kula

Jag har bloggat i ungefär ett år här. Det var fint och bra på många sätt, men också lite krångligt med ett finskreggat bloggverktyg när man (mest) är i Sverige. Så nu kör jag här istället. Hej!