The lördag of all lördags

Idag har jag gjort så mycket härligt.

1. Ätit frukost på lokal med min far, systrar och en svåger, och sen promenerat längs vackra Norr Mälarstrand med dessa godingar.
2. Fikat och pratat _relationer_ med T.
3. Sett Hilma af Klint-utställningen på Moderna och känt mig fullkomligt mindfucked efteråt. På ett bra sätt.
4. Fikat med T (igen) och S.
5. Ätit dumplings med M&Co.
6. Sett/lyssnat på/upplevt Local Natives på Debaser. Apbra, men för kort.
7. Ölat med M&Co.
8. Tagit bussen hem hyfsat tidigt.

En ganska perfekt lördag.

Benen gjorde det

I morgon bitti åker jag till det stora äpplet. Ska dit på jobbresa, men jag och kollegan jag ska åka med bestämde oss för att åka en dag tidigare och få en extra, ledig dag. Under denna dag och natt ska vi dela hotellrum och med anledning av detta fick jag plötsligt necessär-ångest.

Ja. Necessär-ångest.

Bakgrunden är följande: efter att ha bott ihop med ett outdoorproffs började jag anamma hans vana att använda packpåsar i nylon som necessärer. Sjukt smidigt, de tar lite plats, rymmer mycket, går enkelt att tvätta och har långa snören som kan hängas på/över lite vad som helst. Nackdelen är att de ser rätt sunkiga och väldigt osnoffsiga ut. Så nu, när jag ska dela rum med min flådiga kollega, känner jag alltså necessär-ångest.

Sprang en sväng på Åhléns och PUB på lunchen för att hitta en quick fix, men det fanns ju BARA såna där Ceannis-necessärer som alla har. Säkert har snoffs-kollegan en sån. Går ju inte.

Efter detta misslyckande märkte jag hur benen, nu efter jobbet, gick till en tygaffär där armarna köpte blixtlås och plastad frotté. Tydligen ska min kropp sy en (eller två) necessärer ikväll.

Sa jag att jag har tvättid klockan sju? Och att taxin kommer i ottan?

Ropar eventuellt hej

Mhm, efter två ganska deppiga veckor då vi varken hörts eller setts, bestämde vi oss för att det vore bra att ses ändå.

Så förlöpte en lite nervös, glad, puttrigt pratig söndag där promenad övergick i lunch som övergick i semmelfika och kompletterades med biobesök (The Master) - där ingen av oss vågade nudda den andra - för att till slut oundvikligen avslutas med pussar utanför en tunnel och någon form av outtalat samförstånd om att det var två ganska onödiga veckor isär.

Jag jinxar säkert det här nu. Gasellen två punkt noll.

Hyper

Det bor en sådan sjuk rastlöshet i mig just nu. Post-Gasell-rastlöshet. Jag vill springa en mil. Känna blodsmak i munnen.

Alla mina sinnen skärps och alla reglage dras upp till max. Jag förvandlas till den där tunna personen, två storlekar mindre än vanligt, med tulpanknoppsbröst. Den jag senast var i maj, när jag jobbade som mest och deppade som värst.

Den här gången kan det inte beskrivas som sorg, tror jag. Mer besvikelse över att han inte var den jag hoppades och trodde. Att han inte riktigt tyckte om mig lika mycket som jag försökte tycka om honom. Att jag ville mer.

Att jag ville mest.