Veleriet

Jag har en kollega som jag just lärt känna. Jag bytte plats på jobbet för ett tag sen och hamnade då snett mittemot henne, vilket jag är glad för varje dag. Ibland kan det kännas värt att gå till jobbet på morgonen enbart tack vare henne. Just nu är hon på smäckis, och kommer att gå på mammaledighet i november. Det blir trist för mig.

Nåväl. Det jag egentligen ville ha sagt med detta är att hon hänvisar till sin graviditet som "barneriet" hela tiden. Det tycker jag är fint.

Själv håller jag mest på med veleri. Har just kommit hem från ett drygt dygn på landet ihop med Björnen och hans vänner. Eller, problemet är att det mest är hans vänner jag har hängt med. Blir TOKIG på att han liksom inte TAR i mig! Jag förstår inte alls hans agenda. Det verkar ju onekligen som om han vill hänga med mig, men han tar MINIMALA initiativ till fysisk kontakt. Vi har kanske pussats tre gånger det här dygnet. Ovärt. Dessutom försvinner han iväg hela tiden. Inte så att han måste stå klistrad vid min sida, men det har inte riktigt verkat som om man har velat vara nära mig alls.

Dessutom blev han ganska ocharmigt full och gjorde lite korkade saker som jag inte ens orkar skriva om men som inte var riktigt ok. Sätter nog den här grejen on hold ett litet tag nu. Jävligt synd på en så snygg björn.

Och just det. Jag har kollat upp unditchi-situationen och det verkar lyckligtvis inte som om jag är paj.

Paj! Och paj?

Det är söndag. Jag har just plockat ut helgens andra äppelpaj ur ugnen. Den första åts i går av mig, björnen och hans vänner när han kuppade in en spelkväll efter att ha bjudit mig på middag. Sickna björnfasoner! Fast det var trevligt och han var mäkta nöjd över att han och jag (vi var i par-lag, hur knäppt!?) vann alla frågesportsomgångar.

Andra pajen, som står och svalnar nu, ska jag åka hem och bjuda svåger och syskonbarn på (systern jobbar kväll). Jag får middag i utbyte, ska bli extremt skönt med familjehäng efter den här lite smånervösa björnhelgen.

Men jag är också lite orolig. Det är nåt paj med menseriet, tror jag. Eller så är det nåt annat, värre. Det blöder när det inte ska blöda. Ska försöka få tid för att kolla upp det i morgon. Sov inte så gott i natt. Och det var inte särskilt lugnande att googla symptom på olika farliga underlivssjukdomar, heller.

You've lost that lovin' feelin'

Nämen alltså jag har en Björndipp just nu. Allt är fine and dandy när vi väl ses, han är fortfarande lika fin och stor och björnig och stilig. Men sen när vi inte ses, då fokuserar min hjärna på de lite sämre grejerna, och jag tänker Jaså redan, hjärnan? Verkligen? Jag letar fel. Sån är jag, tydligen, och det är inte särskilt trevligt av mig.

Man ska inte jämföra, men om hjärnan ändå gör det, så tänker den att jag är van vid lite mer, liksom finess. I tidigare relationer har det uppvaktats och fixats och gullats och låtits förstås att det tycks om och så vidare, och så är det inte alls med Björnen. Allt som oftast håller han låg profil både fysiskt och känslomässigt och tar min hand liksom i förbifarten, låter mina komplimanger hänga obesvarade i luften. Och så plötsligt överrumplar han mig med en oändligt ömsint hejdåpuss eller en fast, elektrisk blick.

Rackarns hjärna. Jäkla björnjäkel.

Fnurran på björntråden

Han ringde mig igår kväll, Björnen. Slut på stolthets-uppvisningen. Jag tror det hördes ganska väl att jag log typ hela tiden när vi pratade.

Ikväll ska vi ses och då ska jag jobba på min TYDLIGHET.

Laying one on the cheek

Jag kom att tänka på en sak nu i kväll när jag lagade dillfrikadeller i tomatsås*. Jag tror inte riktigt att jag grät ordentligt när jag och min förra kille gjorde slut. Jag minns att vi båda fulgrät på första, långa göra-slut?-promenaden, där vi liksom luftade tanken första gången. Men sedan dess har jag inte gråtit. Konstigt.

Orsaken till att jag kom att tänka på det var tråkigt nog att jag och Björnen just nu ignorerar varandra av oklara anledningar. Mest stolthet, tror jag. Det är dumt. Ändå fortsätter jag ignorera här från mitt håll. Lyssnar på hiphop** och äter höstmat.

I dag läste jag förresten ut Scarlett Thomas' Bright Young Things. Gillade ju hennes Slutet på Mr Y jättemycket, så jag spontanköpte den här när jag egentligen skulle köpa bokklubbsboken härom veckan. Ångrar mig icke! Fyra av fem Atatar-A:n.

*Min bästa comfort food
**Funkar alltid bäst med hiphop för mig för att skingra tankarna.

And you could tell that I was nervous so you held my hand

I går introducerades Björnen för mina vänner. Jag var lite nervös när vi cyklade dit, och det var nog han också. L&M bjöd på kräftskiva, kanske sommarens sista ute-middag. Sjukt gott var det, och Björnen fann sig tillrätta på en gång.

I vanlig ordning spårade det hela ur och blev en hemma-karaoke med soff/stoldans. Var rädd att han skulle tycka att vi var lite för mycket, men han körde på i samma takt själv, vilket så klart gjorde succé hos vännerna och även lite hos mig. Kvalitetsbjörn!

Locket av

Alltså. Dom jag bor hos just nu, malmökompisarna, dom är liksom the arguing kind. Som just nu, tillexempel. Nu bråkar dom med varandra och samtidigt med sitt grannpar, som vi delar taxi hem med. Lite bitsk stämning, här i taxin. Särskilt för en konflikträdd fegis som jag. Hjälp!

Halleåja

Jag är i gamla Malmhög! Ligger i kompisarnas gästsäng och lyssnar på sorlet från torget utanför. Folkets skorrande R mitt i alla orden och de, liksom mer hjärtliga, skratten.

Skåne. Min lost lover. Jag tycker ändå vi har en rätt fin relation nu, du och jag.