Gasen i botten

Okej, så när jag var på väg till Strand för att lyssna på Martha Wainwright* igår ringde gasellen och undrade vad jag har för planer nästa helg. Han undrade om vi inte skulle åka någonstans ihop. Utomlands.

Jag tyckte det lät som en bra idé så jag tog ledigt från jobbet (inte utan lite gruff från chefen) och ikväll bokar vi. Hur knäppt? Ganska knäppt. Nu ligger jag hemma i sängen och undrar lite vad det är för kärleksgift han smittat mig med. För en månad sedan visste jag inte ens att han fanns, den där gasellen.


* Hon var magisk.

Det där sköra

Gasellen. Han är så vansinnigt fin och jag blir alldeles mjuk i själen när jag tänker på honom. Det är så nytt, så skört.

Jag är livrädd och trygg och orädd och försiktig om vartannat. Det här konstanta adrenalinruset i kroppen, jag orkar inte med det. Jag älskar det.

Jag blir på riktigt yr när jag är med honom. Det snurrar fort och vi skrattar åt hur sjukt det är att vi helt plötsligt är två som pussar på varandra och längtar efter varandra, vill vara med varandra. Idag bokade jag till och med biljetter till en pjäs som vi ska se om tio dagar. Det är en oändlig tid tills dess. Så mycket skört som kan slås sönder innan dess.

Försiktigt, försiktigt.

På savannen

Jag sov hos gasellen i natt. Han är ljuvlig!

Det fina

Härligheten i att efter en resa komma hem till en ödslig lägenhet, känna sig rätt liten, hinna tänka (och vilja) stanna hemma men ångra sig när vännerna säger kom hit och ät, vi längtar efter dig! Kom nu!

Att åka dit, dricka ganska mycket vin, gå ut och ta en öl och träffa en annan, pussochkramsjuk kompis och kramas med henne, prata länge (om intimrakning) och sen åka hem. Den kan jag leva länge på. Den kan jag plocka fram när jag känner mig sådär liten nästa gång.

Halli hallo

Jag är i Deutchland med jobbet. Själv på hotell och allt det. Ganska deppigt. Det där med att få bo ensam på hotell när man är singel och tyvärr ändå spenderar nätterna själv för det mesta är liksom inte så speciellt. Mer lite ensamt.

Men. Det finns en (som inte är en björn) som jag längtar efter att få spendera en natt tillsammans med. En form av gasell, skulle man nog kunna säga. Längtar lite extra mycket hem på grund av den där gasellen.

Dagen D. Och H som hund.

Idag hade jag en viktig deadline. Lämnade in hela schabraket hela fyrtiofem minuter innan sista sluttid, inte helnöjd med resultatet, men helt klart nöjd med min prestation. Jag har producerat galna mängder på typ ingen tid alls.

Jag firade med att gå och hämta vovven hos kompisarna som är i Ungern över helgen. Promenerade med honom hem och har lekt med en tennisboll tills nu, när vi är ungefär lika slut som artister båda två. Ska ta och jaga ut den här grå ylletofsen bredvid mig på en kvällsprommis och sen ska det sovas.

Beddan

Ser så sjukt mycket fram emot helgen, eftersom en sån här ska bo hos mig då:

She looks so profoundly sad*

Idag försökte jag gå till kontoret och jobba, men det var allhelgonastängt. Lika bra det kanske. Jag gick hem och, som man brukar säga, dwelled in the pools of my own misery istället. Tillät mig det. Känner mig så himla, himla liten just nu.

När jag bestämde att det var nog med tyckasyndomandet för tillfället lagade jag en lasagne och åkte hem med den till systern och hennes familj. Comfort food igen. Man fick Ben & Jerry's, rabarbervin, Melody Gardot och lite Downton Abbey till, så nu känns det lite bättre.

*Jag trodde att det där var ett citat från The Royal Tenenbaums (beskrivande Margot), men när jag kollade upp det precis var det visst från Mad Men (beskrivande Betty). Tänker i allafall på det där citatet ganska ofta, att det ligger en form av komplimang i det. 

Inte så värst bra

En av mina bästa på andra sidan jorden mejlade i förmiddags och nostalgiskrev om grejer vi gjorde tillsammans för 13 år sedan. Två timmar innan, samma morgon, hade jag suttit på bussen till jobbet och kollat vad det skulle kosta att flyga till honom över nyåret. Synkade hjärnor.

Jag skulle verkligen behöva åka bort efter den här deadlinen jag har på jobbet nu. Arbetar sexdagarsveckor, drömmer om olika jobbrelaterade problemlösningar och vaknar va-han-sinnigt trött.

I går gick jag och lade mig klockan åtta. Tjugo noll noll. Vaknade i morse och kollade mejlen (osunt) för att hitta ett meddelande från min pappa. Han har en tumör på prostatan.

Min vän på andra sidan jorden frågade hur jag har det. "Inte så värst bra", blev mitt svar.

Inte så värst bra.