Gasen i botten

Okej, så när jag var på väg till Strand för att lyssna på Martha Wainwright* igår ringde gasellen och undrade vad jag har för planer nästa helg. Han undrade om vi inte skulle åka någonstans ihop. Utomlands.

Jag tyckte det lät som en bra idé så jag tog ledigt från jobbet (inte utan lite gruff från chefen) och ikväll bokar vi. Hur knäppt? Ganska knäppt. Nu ligger jag hemma i sängen och undrar lite vad det är för kärleksgift han smittat mig med. För en månad sedan visste jag inte ens att han fanns, den där gasellen.


* Hon var magisk.

Det där sköra

Gasellen. Han är så vansinnigt fin och jag blir alldeles mjuk i själen när jag tänker på honom. Det är så nytt, så skört.

Jag är livrädd och trygg och orädd och försiktig om vartannat. Det här konstanta adrenalinruset i kroppen, jag orkar inte med det. Jag älskar det.

Jag blir på riktigt yr när jag är med honom. Det snurrar fort och vi skrattar åt hur sjukt det är att vi helt plötsligt är två som pussar på varandra och längtar efter varandra, vill vara med varandra. Idag bokade jag till och med biljetter till en pjäs som vi ska se om tio dagar. Det är en oändlig tid tills dess. Så mycket skört som kan slås sönder innan dess.

Försiktigt, försiktigt.

På savannen

Jag sov hos gasellen i natt. Han är ljuvlig!

Det fina

Härligheten i att efter en resa komma hem till en ödslig lägenhet, känna sig rätt liten, hinna tänka (och vilja) stanna hemma men ångra sig när vännerna säger kom hit och ät, vi längtar efter dig! Kom nu!

Att åka dit, dricka ganska mycket vin, gå ut och ta en öl och träffa en annan, pussochkramsjuk kompis och kramas med henne, prata länge (om intimrakning) och sen åka hem. Den kan jag leva länge på. Den kan jag plocka fram när jag känner mig sådär liten nästa gång.

Halli hallo

Jag är i Deutchland med jobbet. Själv på hotell och allt det. Ganska deppigt. Det där med att få bo ensam på hotell när man är singel och tyvärr ändå spenderar nätterna själv för det mesta är liksom inte så speciellt. Mer lite ensamt.

Men. Det finns en (som inte är en björn) som jag längtar efter att få spendera en natt tillsammans med. En form av gasell, skulle man nog kunna säga. Längtar lite extra mycket hem på grund av den där gasellen.

Dagen D. Och H som hund.

Idag hade jag en viktig deadline. Lämnade in hela schabraket hela fyrtiofem minuter innan sista sluttid, inte helnöjd med resultatet, men helt klart nöjd med min prestation. Jag har producerat galna mängder på typ ingen tid alls.

Jag firade med att gå och hämta vovven hos kompisarna som är i Ungern över helgen. Promenerade med honom hem och har lekt med en tennisboll tills nu, när vi är ungefär lika slut som artister båda två. Ska ta och jaga ut den här grå ylletofsen bredvid mig på en kvällsprommis och sen ska det sovas.

Beddan

Ser så sjukt mycket fram emot helgen, eftersom en sån här ska bo hos mig då:

She looks so profoundly sad*

Idag försökte jag gå till kontoret och jobba, men det var allhelgonastängt. Lika bra det kanske. Jag gick hem och, som man brukar säga, dwelled in the pools of my own misery istället. Tillät mig det. Känner mig så himla, himla liten just nu.

När jag bestämde att det var nog med tyckasyndomandet för tillfället lagade jag en lasagne och åkte hem med den till systern och hennes familj. Comfort food igen. Man fick Ben & Jerry's, rabarbervin, Melody Gardot och lite Downton Abbey till, så nu känns det lite bättre.

*Jag trodde att det där var ett citat från The Royal Tenenbaums (beskrivande Margot), men när jag kollade upp det precis var det visst från Mad Men (beskrivande Betty). Tänker i allafall på det där citatet ganska ofta, att det ligger en form av komplimang i det. 

Inte så värst bra

En av mina bästa på andra sidan jorden mejlade i förmiddags och nostalgiskrev om grejer vi gjorde tillsammans för 13 år sedan. Två timmar innan, samma morgon, hade jag suttit på bussen till jobbet och kollat vad det skulle kosta att flyga till honom över nyåret. Synkade hjärnor.

Jag skulle verkligen behöva åka bort efter den här deadlinen jag har på jobbet nu. Arbetar sexdagarsveckor, drömmer om olika jobbrelaterade problemlösningar och vaknar va-han-sinnigt trött.

I går gick jag och lade mig klockan åtta. Tjugo noll noll. Vaknade i morse och kollade mejlen (osunt) för att hitta ett meddelande från min pappa. Han har en tumör på prostatan.

Min vän på andra sidan jorden frågade hur jag har det. "Inte så värst bra", blev mitt svar.

Inte så värst bra.

Tumme upp-emoticon*

Ok. Är lite full. Har varit på grej utklädd till vildvittra (!?). Har möte 09.00 i morgon. Ska äta macka nu.

*Min vanligaste sms-symbol. Skrev den 24 gånger i ett sms idag som svar på att en av mina bästa vänner ska börja jobba på mitt jobb.

Jag rear ut min själ

Det händer inte så mycket just nu. Jag jobbar mattan och har prestationsångest deluxe varvat med "äh, skit samma"-känsla om vartannat. Har deadline på en stor grej om några veckor och fram tills dess kommer det vara lite jobbmayhem.

I helgen var jag på middagar hos olika folk (följt av en liten inflyttningsfest på lördagen), men på söndagen gjorde jag en helt ny grej: Umgicks inte med någon. Pratade inte med någon i telefon heller. Istället plöjde jag fyra Homeland-avsnitt och två långfilmer i soffan, tog en snabbtur ut i solen till affären och lagade en ganska god pasta.

Samt saknade en man i mitt liv. Nån att söndagssoffhångelhänga med, ta en snabbtur hand-i-hand ut i solen till affären med, äta den där ganska goda pastan med. Tänkte liiite på Björnen men tänkte samtidigt: nej. Nynnade på Lily Allens 'Littlest things' och kände att precis så är det.

Rösten, grejen, kvällen

Jag lyssnade just på How to dress well som sjöng på Färgfabriken. Alltså, vilken pipa han har, mannen. Och superfina projektioner och allmänt härlig stämning. En ganska perfekt onsdagskväll.

I♥TV, tydligen

Jag har ingen tv. Dessutom har jag i många år varit för rädd/lat för att ladda ned serier och filmer, så därför har jag mest använt olika streaming-tjänster (segt och krångligt) eller lånat/köpt/fått boxar med hela säsonger av olika serier, och följaktligen inte sett alla de där serierna alla pratat om. 24. Dexter. Six feet under. Nada.

Men så förra veckan fick jag hela första säsongen av Homeland och sweet baby jesus vad jag har tittat! Det  har gått sjutton år sen sist men jag upptäckte att jag _fortfarande_ vill vara Clare Danes. Begåvade mänska! Nu ska jag snart hugga in på vad som finns av säsong två på svt play, försöker dock sänka förväntningarna eftersom jag har hört från säkra källor att det ballar uuur.

Sen har jag förstås, i likhet med alla andra, kollat Torka aldrig tårar utan handskar. Fin historia. Och hemsk, så klart.

Det var det. Tips, tips.

With chafafa on the side

Tillbaks från skogen. Hann (i vanlig ordning) bli lite irriterad på mamma innan jag åkte hem. Förstår inte de här nya tonåren som har kommit efter trettio. Mitt tålamod med föräldrarna är lika med noll.

Jag fick i alla fall med mig vildsvin och kantareller hemifrån, som jag spetsade med en gammal skåps-bib och gjorde en ganska mustig gryta av ikväll. K, L, M och S kom hit och åt den (med brysselkål, potatismos och gelé) och det var mysigt. Nu har dom precis åkt hem och jag ska skita i disken* och ramla i säng.

*Alltså inte bokstavligen. Skita i som i strunta i. Men det förstod man kanske.

Skogsrapport

Är hos föräldrar. Löser korsord. Äter bullar. Krattar päron. Bråkar med hund. Tar en eftermiddagslur.

Tamdjur

Jag och björnen har bestämt att vi inte ska ses på ett tag. Eller, jag har det, och han håller med om att det kanske är en bra idé (no pun intended).

Alltså, vi var väldigt peppade på varandra i början. Sen, utan att jag märkte hur, fasade vi liksom ur och i helgen sågs vi till exempel inte alls, fast vi nog båda trodde att vi skulle hänga. Det blev liksom inte av.

Nåja. Det känns en liten smula sorgligt, det hela började ju så bra och han är som sagt är en väldigt stilig björn. Fast mest känns det bra och skönt, jag är nöjd med att jag tänkte till och var modig och visade time out-tecken nu innan vi syltat in oss i något mer komplext.

Mjahopp. Vad händer nu? Innebär detta att min kompis L som så gott som dagligen skickar roliga bilder på björnar till mig måste sluta? Eller får jag bara helt enkelt gå vidare i faunan? En varg, kanske? Eller en mårdhund?

Kulturtantshelg

I lördags tittade jag på konst på Magasin 3 och Affordable Art Fair. Den sistnämnda var något av en flopp, men två av utställningarna på Magasin 3 var rätt fina! Gillar Magasin 3. Sympatiskt ställe.

I eftermiddags mötte jag upp två kompisar för att se Strindbergsutställningen på Liljevalchs (tantpoäng 1). Alla tre trettioettåringar iförda byxa, tröja, jacka och foträta skor (tantpoäng 2). Efteråt gick vi till Skånska gruvan och åt bakelse (3) och drack kaffe utomhus i solen, konstaterandes att det gott och väl kunde vara sista gången på länge vädret tillät att man kunde sitta ute (4), medan vi pratade om karlar (5?) och olika sorters ljung (6!).

Nu ikväll sänkte jag min mentala ålder lite genom att laga en sjukt god pho, på fransyska, champinjoner, tjocka nudlar, vårlök, chili, koriander och ärtskott. Mumma.

Tänker framåt

Utanför mitt vardagsfönster skär himlens blåa knivskarpt in i de tegelröda hustaken. Fina höst!

Jag väntar på ett stycke björn som ägnar sig åt någon form av idrottsaktivitet. Vi ska titta på konst, han och jag. Det har jag bestämt.

För övrigt har jag haft två ganska ohärliga veckor på jobbet. Maximal tidspress och minimal stimulans, och så kommer det vara ungefär fyra veckor till. Suck. Igår kväll åt jag japansk middag med lite kompisar och vi kom fram till att det är dags att byta jobb när man är bäst på det man gör. Det är jag inte riktigt än, kanske om ett år eller så.

Okej. Slut på meningslöst och osammanhängande meddelande.

Veleriet

Jag har en kollega som jag just lärt känna. Jag bytte plats på jobbet för ett tag sen och hamnade då snett mittemot henne, vilket jag är glad för varje dag. Ibland kan det kännas värt att gå till jobbet på morgonen enbart tack vare henne. Just nu är hon på smäckis, och kommer att gå på mammaledighet i november. Det blir trist för mig.

Nåväl. Det jag egentligen ville ha sagt med detta är att hon hänvisar till sin graviditet som "barneriet" hela tiden. Det tycker jag är fint.

Själv håller jag mest på med veleri. Har just kommit hem från ett drygt dygn på landet ihop med Björnen och hans vänner. Eller, problemet är att det mest är hans vänner jag har hängt med. Blir TOKIG på att han liksom inte TAR i mig! Jag förstår inte alls hans agenda. Det verkar ju onekligen som om han vill hänga med mig, men han tar MINIMALA initiativ till fysisk kontakt. Vi har kanske pussats tre gånger det här dygnet. Ovärt. Dessutom försvinner han iväg hela tiden. Inte så att han måste stå klistrad vid min sida, men det har inte riktigt verkat som om man har velat vara nära mig alls.

Dessutom blev han ganska ocharmigt full och gjorde lite korkade saker som jag inte ens orkar skriva om men som inte var riktigt ok. Sätter nog den här grejen on hold ett litet tag nu. Jävligt synd på en så snygg björn.

Och just det. Jag har kollat upp unditchi-situationen och det verkar lyckligtvis inte som om jag är paj.

Paj! Och paj?

Det är söndag. Jag har just plockat ut helgens andra äppelpaj ur ugnen. Den första åts i går av mig, björnen och hans vänner när han kuppade in en spelkväll efter att ha bjudit mig på middag. Sickna björnfasoner! Fast det var trevligt och han var mäkta nöjd över att han och jag (vi var i par-lag, hur knäppt!?) vann alla frågesportsomgångar.

Andra pajen, som står och svalnar nu, ska jag åka hem och bjuda svåger och syskonbarn på (systern jobbar kväll). Jag får middag i utbyte, ska bli extremt skönt med familjehäng efter den här lite smånervösa björnhelgen.

Men jag är också lite orolig. Det är nåt paj med menseriet, tror jag. Eller så är det nåt annat, värre. Det blöder när det inte ska blöda. Ska försöka få tid för att kolla upp det i morgon. Sov inte så gott i natt. Och det var inte särskilt lugnande att googla symptom på olika farliga underlivssjukdomar, heller.