Trams-lucia 2012

I morse pussade jag Gasellen hejdå klockan sex och gav mig iväg för att överraskningslussa för L&M (Han låg kvar i min säng. Bara det!).

Jag och M var stjärngossar, K var lucia med en asfin krona han byggt själv och övriga fyra var tärnor. Halv sju smög vi i n på gården hos L&M och knackade på fönstret, sen drog vi av några lusselåtar, åt lite frulle och bearbetade överraskningschocken. Det var fint.

Nu ikväll mötte jag upp den ljusorangea igen, vi åt en snabb middag på Köttbaren och gick sen och såg Fanny och Alexander på Dramaten. Pussades just hejdå på tunnelbanan och nu är jag hemma och ska ladda om för utklädnads-julfest med jobbet i morgon. Waaaah! Tiden alltså. Den går för snabbt.

*En annan gång ska jag skriva om min och Gasellens resa, och det faktum att jag hade blåsor i hela ansiktet större delen av denna resa.

Hård julkaramell

Ljusorange

Sade jag förresten att han har fräknar på axlarna? Det har han. Världsfint.

Snart har helgen... osv.

Jag har haft en sjukhelg i sängen. Seg, men fruktsam! Jag och gasellen har bokat en resa till Italien, vi åker om fyra dagar.

Lagom på alla plan. Lagom att ha känt varandra en månad och en dag när vi åker. Lagom att ta semester med en veckas varsel. Lagom att åka till världens mest romantiska land.

På engelska kan man som bekant inte säga lagom. När jag pluggade engelska på universitetet (för tolv år sen!) använde man ordet perfect när man ville översätta lagom. Perfect.

Gasen i botten

Okej, så när jag var på väg till Strand för att lyssna på Martha Wainwright* igår ringde gasellen och undrade vad jag har för planer nästa helg. Han undrade om vi inte skulle åka någonstans ihop. Utomlands.

Jag tyckte det lät som en bra idé så jag tog ledigt från jobbet (inte utan lite gruff från chefen) och ikväll bokar vi. Hur knäppt? Ganska knäppt. Nu ligger jag hemma i sängen och undrar lite vad det är för kärleksgift han smittat mig med. För en månad sedan visste jag inte ens att han fanns, den där gasellen.


* Hon var magisk.

Det där sköra

Gasellen. Han är så vansinnigt fin och jag blir alldeles mjuk i själen när jag tänker på honom. Det är så nytt, så skört.

Jag är livrädd och trygg och orädd och försiktig om vartannat. Det här konstanta adrenalinruset i kroppen, jag orkar inte med det. Jag älskar det.

Jag blir på riktigt yr när jag är med honom. Det snurrar fort och vi skrattar åt hur sjukt det är att vi helt plötsligt är två som pussar på varandra och längtar efter varandra, vill vara med varandra. Idag bokade jag till och med biljetter till en pjäs som vi ska se om tio dagar. Det är en oändlig tid tills dess. Så mycket skört som kan slås sönder innan dess.

Försiktigt, försiktigt.

På savannen

Jag sov hos gasellen i natt. Han är ljuvlig!

Det fina

Härligheten i att efter en resa komma hem till en ödslig lägenhet, känna sig rätt liten, hinna tänka (och vilja) stanna hemma men ångra sig när vännerna säger kom hit och ät, vi längtar efter dig! Kom nu!

Att åka dit, dricka ganska mycket vin, gå ut och ta en öl och träffa en annan, pussochkramsjuk kompis och kramas med henne, prata länge (om intimrakning) och sen åka hem. Den kan jag leva länge på. Den kan jag plocka fram när jag känner mig sådär liten nästa gång.

Halli hallo

Jag är i Deutchland med jobbet. Själv på hotell och allt det. Ganska deppigt. Det där med att få bo ensam på hotell när man är singel och tyvärr ändå spenderar nätterna själv för det mesta är liksom inte så speciellt. Mer lite ensamt.

Men. Det finns en (som inte är en björn) som jag längtar efter att få spendera en natt tillsammans med. En form av gasell, skulle man nog kunna säga. Längtar lite extra mycket hem på grund av den där gasellen.

Dagen D. Och H som hund.

Idag hade jag en viktig deadline. Lämnade in hela schabraket hela fyrtiofem minuter innan sista sluttid, inte helnöjd med resultatet, men helt klart nöjd med min prestation. Jag har producerat galna mängder på typ ingen tid alls.

Jag firade med att gå och hämta vovven hos kompisarna som är i Ungern över helgen. Promenerade med honom hem och har lekt med en tennisboll tills nu, när vi är ungefär lika slut som artister båda två. Ska ta och jaga ut den här grå ylletofsen bredvid mig på en kvällsprommis och sen ska det sovas.

Beddan

Ser så sjukt mycket fram emot helgen, eftersom en sån här ska bo hos mig då:

She looks so profoundly sad*

Idag försökte jag gå till kontoret och jobba, men det var allhelgonastängt. Lika bra det kanske. Jag gick hem och, som man brukar säga, dwelled in the pools of my own misery istället. Tillät mig det. Känner mig så himla, himla liten just nu.

När jag bestämde att det var nog med tyckasyndomandet för tillfället lagade jag en lasagne och åkte hem med den till systern och hennes familj. Comfort food igen. Man fick Ben & Jerry's, rabarbervin, Melody Gardot och lite Downton Abbey till, så nu känns det lite bättre.

*Jag trodde att det där var ett citat från The Royal Tenenbaums (beskrivande Margot), men när jag kollade upp det precis var det visst från Mad Men (beskrivande Betty). Tänker i allafall på det där citatet ganska ofta, att det ligger en form av komplimang i det. 

Inte så värst bra

En av mina bästa på andra sidan jorden mejlade i förmiddags och nostalgiskrev om grejer vi gjorde tillsammans för 13 år sedan. Två timmar innan, samma morgon, hade jag suttit på bussen till jobbet och kollat vad det skulle kosta att flyga till honom över nyåret. Synkade hjärnor.

Jag skulle verkligen behöva åka bort efter den här deadlinen jag har på jobbet nu. Arbetar sexdagarsveckor, drömmer om olika jobbrelaterade problemlösningar och vaknar va-han-sinnigt trött.

I går gick jag och lade mig klockan åtta. Tjugo noll noll. Vaknade i morse och kollade mejlen (osunt) för att hitta ett meddelande från min pappa. Han har en tumör på prostatan.

Min vän på andra sidan jorden frågade hur jag har det. "Inte så värst bra", blev mitt svar.

Inte så värst bra.

Tumme upp-emoticon*

Ok. Är lite full. Har varit på grej utklädd till vildvittra (!?). Har möte 09.00 i morgon. Ska äta macka nu.

*Min vanligaste sms-symbol. Skrev den 24 gånger i ett sms idag som svar på att en av mina bästa vänner ska börja jobba på mitt jobb.

Jag rear ut min själ

Det händer inte så mycket just nu. Jag jobbar mattan och har prestationsångest deluxe varvat med "äh, skit samma"-känsla om vartannat. Har deadline på en stor grej om några veckor och fram tills dess kommer det vara lite jobbmayhem.

I helgen var jag på middagar hos olika folk (följt av en liten inflyttningsfest på lördagen), men på söndagen gjorde jag en helt ny grej: Umgicks inte med någon. Pratade inte med någon i telefon heller. Istället plöjde jag fyra Homeland-avsnitt och två långfilmer i soffan, tog en snabbtur ut i solen till affären och lagade en ganska god pasta.

Samt saknade en man i mitt liv. Nån att söndagssoffhångelhänga med, ta en snabbtur hand-i-hand ut i solen till affären med, äta den där ganska goda pastan med. Tänkte liiite på Björnen men tänkte samtidigt: nej. Nynnade på Lily Allens 'Littlest things' och kände att precis så är det.

Rösten, grejen, kvällen

Jag lyssnade just på How to dress well som sjöng på Färgfabriken. Alltså, vilken pipa han har, mannen. Och superfina projektioner och allmänt härlig stämning. En ganska perfekt onsdagskväll.

I♥TV, tydligen

Jag har ingen tv. Dessutom har jag i många år varit för rädd/lat för att ladda ned serier och filmer, så därför har jag mest använt olika streaming-tjänster (segt och krångligt) eller lånat/köpt/fått boxar med hela säsonger av olika serier, och följaktligen inte sett alla de där serierna alla pratat om. 24. Dexter. Six feet under. Nada.

Men så förra veckan fick jag hela första säsongen av Homeland och sweet baby jesus vad jag har tittat! Det  har gått sjutton år sen sist men jag upptäckte att jag _fortfarande_ vill vara Clare Danes. Begåvade mänska! Nu ska jag snart hugga in på vad som finns av säsong två på svt play, försöker dock sänka förväntningarna eftersom jag har hört från säkra källor att det ballar uuur.

Sen har jag förstås, i likhet med alla andra, kollat Torka aldrig tårar utan handskar. Fin historia. Och hemsk, så klart.

Det var det. Tips, tips.

With chafafa on the side

Tillbaks från skogen. Hann (i vanlig ordning) bli lite irriterad på mamma innan jag åkte hem. Förstår inte de här nya tonåren som har kommit efter trettio. Mitt tålamod med föräldrarna är lika med noll.

Jag fick i alla fall med mig vildsvin och kantareller hemifrån, som jag spetsade med en gammal skåps-bib och gjorde en ganska mustig gryta av ikväll. K, L, M och S kom hit och åt den (med brysselkål, potatismos och gelé) och det var mysigt. Nu har dom precis åkt hem och jag ska skita i disken* och ramla i säng.

*Alltså inte bokstavligen. Skita i som i strunta i. Men det förstod man kanske.

Skogsrapport

Är hos föräldrar. Löser korsord. Äter bullar. Krattar päron. Bråkar med hund. Tar en eftermiddagslur.

Tamdjur

Jag och björnen har bestämt att vi inte ska ses på ett tag. Eller, jag har det, och han håller med om att det kanske är en bra idé (no pun intended).

Alltså, vi var väldigt peppade på varandra i början. Sen, utan att jag märkte hur, fasade vi liksom ur och i helgen sågs vi till exempel inte alls, fast vi nog båda trodde att vi skulle hänga. Det blev liksom inte av.

Nåja. Det känns en liten smula sorgligt, det hela började ju så bra och han är som sagt är en väldigt stilig björn. Fast mest känns det bra och skönt, jag är nöjd med att jag tänkte till och var modig och visade time out-tecken nu innan vi syltat in oss i något mer komplext.

Mjahopp. Vad händer nu? Innebär detta att min kompis L som så gott som dagligen skickar roliga bilder på björnar till mig måste sluta? Eller får jag bara helt enkelt gå vidare i faunan? En varg, kanske? Eller en mårdhund?