I dag har jag pratat med två av mina gamla pojkvänner i telefon. Den ena för att han är i Sverige och ville ses. Den andra för att han fyller år, så jag ringde och grattade.
Den första var jag ihop med i sju fina år. Det har gått en massa, massa år sen dess och vi tycker om varandra och umgås och har en relation som jag är, liksom, stolt över. Vi var unga när vi träffades och växte på sätt och vis upp ihop, uppfostrade varandra. Vi smittade av oss på varandra, blev väldigt lika, uppfann ett eget språk, han och jag. Nu bor han i Asien och vi ses ganska sällan, men när vi väl ses är det alltid fint och soligt.
Den andra är den jag var ihop med senast. I nästan sex år. Vi har inte riktigt kommit till det där stadiet där vi kan börja umgås som folk igen. Han har träffat en ny tjej, vilket jag på riktigt är glad för. Han och jag är inte riktigt lika lika varandra. Kanske är det därför det är lite knepigare att ses. Kanske tycker jag att det är viktigt att vi håller kontakten bara för att jag liksom tror att det är så det ska vara. Idag insåg jag nog litegrann att det inte behöver vara så. Det kan vara okej att bara sluta höras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar